Jag hade tänkt blogga. Jag hade tänkt läsa bloggar. Jag hade tänkt kommentera.
Men så köpte vi en billig, begagnad laserprinter, så hela kvällen gick åt till att printa ut de viktigaste recepten från mammas receptblogg.
De gröna pappren härstammar från våra bröllopsbestyr 2010 och på något vis har vi minst 1000 kvar av dem. Tur att jag gillar grönt!
Oh my!! Jag vet faktiskt inte hurudana ord jag ska ta till för att beskriva den här överväldigande känslan jag har just nu! Ni vet yles nya program Trädgården på Strömsö, jag tittade på det nu för en liten stund sedan och jag fick på riktigt hög puls och skakar nästan av iver över odlingsbädden som Owe skapade. NU kom den på riktigt den där ivern som säkert alla andra trädgårdsnördar känner till. Odlingsivern.
Jag själv har aldrig testat på att ha varmbänk, men jag vet att Husmor Anna har provat på varmbänk HÄR, och HÄR och HÄR har Maria och Jenk en bra beskrivning på hur de har byggt sin varmbänk. Bara som ett litet tips.
Klart som sjutton att jag tänker prova på det här också nu i vår när jag inte är gravid eller har en liten knodd… Det har jag förvisso, men med andra barnet är det liksom lite ”sak samma”. 
Det kan hända att jag blev lite kär i de här tapeterna, och blev mer ivrig att få tapetsera om och göra det fint i Mileas rum på vinden.
FÖRE:
Det ska helst ske direkt när jag bestämmer mig för sånadär små förändringar som jag själv inser att går att göra direkt och som är mer eller mindre enkla att förverkliga. Som att riva en vägg! Hur svårt kan det vara?! Det är där jag och Daniel skiljer oss från varandra, att jag alltid tänker så –Hur svårt kan det vara? Medan han gärna planerar, skissar och mäter i en oändlighet innan det kommer till skott.
Det här projektet med att riva en sketen gipsvägg tog jag tag med helt själv nu i helgen. Pang, pang, pang så hade jag ett hål i väggen, så att jag slapp bakom för att skruva bort en miljon skruvar. Det var inte alls svårt, bara dammigt! MYCKET dammigt, och här är resultatet av ett dagsverke:
EFTER:
Gardinerna är inte strukna och ful-madrasserna syns, men det gick hur bra som helst att sova där iallafall! Att vi inte sov så jättebra i natt skyller jag ändå på stormen Ole/Laina som härjade brutalt under plåttaket strax ovanför våra huvuden. Den enda som inte vaknade en enda gång var Milea, som vanligt!
Vår söndagsutflykt gick till stadens brandstation för att titta på ”iuiui”, brandbilarna. Praktiskt att mommo har så intressant arbete så att Leon vill hälsa på, och till och med blir ledsen när vi måste hem (det är inte särskilt praktiskt förstås). Så, nu har vi suttit i alla brandbilarna och ambulanserna, ungefär en minut per bil…
Jag minns från när vi var små och hälsade på mamma i arbetet att det alltid blev brandalarm då när vi var där, och på den tiden var det inga diskreta ljud som gjorde folket uppmärksamma på vad som hände i stan. Kanske det är därför som jag alltid har varit lite nervös över brandalarm och brandstationen.
Men väldigt bra söndagsprogram!
Därför är vår vind perfekt för att bygga in sängen!
Med solen vaknade trädgårdsmästaren till liv och klättrade upp i närmaste äppelträd med sekatören i högsta hugg. Ja för vet ni, ända sedan löven föll har det rent ut sagt varit pinsamt att erkänna att det är jag som har hand om beskärningen av mammas äppelträd. I höstast när det borde ha beskurits vankade jag runt som en höggravid 2-barnsmamma-to-be, och då ska man verkligen inte klättra i trän! Trädet hade tagit sin chans och skjutit iväg huuuuur långa skott som helst, så nu var det dags att klippa till lite. Dessutom var det ju väldigt praktiskt med en snöhög som räckte ända upp till kronan (det är inget stort träd, bara gammalt), så fick jag bara ta ett bräde att stå på, så slapp jag alla långskaftade sekatörer. Mycket enkelt!
Tyvärr blev mina barn hungriga, så jag fick avsluta innan jag ens kommit igång ordentligt. Det säger jag bara så att ni som råkar köra förbi inte tror att jag ljuger om det här.
Och som svar på frågan jag redan fått idag. Ja, man kan beskära träd nu på vårvintern. Yrkesodlare gör det ofta eftersom det är nu de har tid att göra det, medan de som bara har ett, två eller tre träd bra kan vänta till JAS-månaderna (juli, augusti, september) när det kanske ändå är att föredra.
Inspirationen till att ens tänka ut vad vi ska äta till lunch och middag är för länge sedan gone. Borta med vinden. Därför lånade jag två av mammas tusen receptböcker för att kanske hitta något som skulle locka till mer ivrig matlagning en tid.
Helgens måltider räddades redan av M-markets erbjudande på griskassler som i sin tur betyder att vi kommer stuffa fejsen med pulled pork.
TGIF måste vara en småbarnsmammas påhitt. Den här veckan har varit extremt tröttsam, och jag tror att det grundar sig i att jag i början av veckan var tvungen att vara hemma i väntan på att ett expresspaket skulle levereras. Det paketet som för övrigt skulle levereras på måndag men som inte dök upp vid dörren förrän på onsdag eftermiddag. Att det äntligen blev fredag känns lite som en befrielse och som om jag uppnått målet. Dessutom hade jag obegränsat med grädde att sätta i kaffet. Och så sken solen!
Ja, det bästa med idag måste nog ha varit solens existens!! Min trötta kropp kunde inte komma sig utanför ytterdörren tillräckligt snabbt kändes det som. Mamma hämtade Leon med bil, så gick jag efter med Milea i vagnen, och jag gick en extralång bit för att hinna sörpla så mycket solljus som det bara var möjligt. Jag gjorde faktiskt en videoblogg, men tydligen går det inte att ladda upp filmer till en wp-blogg direkt från telefonen, så den gick ni miste om.
Jag låter dagens bildskörd tala för sig själv! Se min lycka på dagens selfie!!
Det där paketet. Det innehöll en ny insulinpump som skickats ända från holland. Nu måste jag bara orka byta ut den gamla också, med allt vad det innebär, typ inställningar och sånt. Idag fick jag igen ett rekommenderat brev som postutdelaren kom med till dörren… det visade sig innehålla ett kuvert som jag ska skicka den skadade insulinpumpen i. Tänk om postutdelaren hade vetat att paketet hon levererade innehöll ett tomt kuvert.
Minns ni det här?
Parkeringshuset som vi köpte på juthbackamarknaden nu senast, och som vi hade tänkt att skulle bli julklapp åt Leon. Nå nu fick han ju så många julkappar att vi bestämde oss för att det fick bli en födelsedagspresent istället.
Tadaa!
Min lillebror är bilmålare och fick i uppdrag att måla. Han hade visserligen aldrig målat ett parkeringshus förr, men det blev ju riktigt bra iallafall! Jag försökte måla det för hand, men med alla skrymslen och vrår så konstaterade jag snabbt att det var lönlöst. Det ska sättas till lite detaljer ännu, men det fyller sin funktion utan dem också. En liten 2-åring var mycket nöjd över sin present, och parkeringshuset är i bruk varje dag! En riktig fullpoängare!